den mindre ut än solen, så om den passerar precis framför solen kommer en ring av solskivan att omge den mörka månen. Även då saknas de vackra fenomenen som syns under total förmörkelse.
Uppenbarligen kan det bar bli solförmörkelse vid nymåne. Om månbanan låg i samma plan som jordbanan skulle det bli förmörkelser varje månad, men nu lutar banplanen drygt fem grader mot varandra. De punkter där månbanan skär jordbanan kallas dess noder. För att det ska bli en solförmörkelse måste nymånen inträffa när månen befinner sig nära noderna.
De viktiga fenomen man kan se under en total solförmörkelse är kromosfären, protuberanserna (upptäckta av Birger Vassenius i Göteborg 1733) och kronan. Protuberanserna är samlingar av glödande vätgas i kromosfären. Lugna protuberanser kan bestå i månader, medan eruptiva (vulkaniska) protuberanser rör sig våldsamt och kan nå höjder på minst två miljoner kilometer. Med spektroskopiska metoder kan protuberanser undersökas när som helst, men yttre kronan kan inte ses alls från Jorden utom under totala solförmörkelser.
Kronans temperatur är nästan två miljoner grader, men dess densitet är så låg (mindre är en biljondel av Jordens atmosfär vid havsytan) att där inte finns någon större mängd värme. Kronans utseende varierar med solfläckscykeln. Nära fläckminimum är den ganska symmetrisk med långa tungor som sträcker sig från ekvatorsområdet, och vid fläckmaximum är den kraftigare och något mer regelbunden.
Som en följd av solens tyngdkraftsinverkan rör sig månbanans noder runt, sakta och regelbundet. Efter 18 år och 11.3 dygn intar Jorden, månen och solen på nytt nästan samma relativa positioner, så att en solförmörkelse sannolikt följs av en annan 18 år och 11.3 dygn senare - en period som kallas Saros. Den är inte exakt, men nära nog för att antikens greker skulle kunna förutsäga solförmörkelser med hygglig noggrannhet.